När jag närmar mig platsen för Alesia, Mont Auxois som berget heter i dag, är det inte utan att en viss besvikelse infinner sig. Berget ser oansenligt och litet ut. Min besvikelse kommer sig av att Caesar nämner att staden låg mycket högt och inte gick att inta. När man väl ger sig upp på berget är det dock högre än vad det ser ut att vara nerifrån, men inte desto mindre ger ordet berg lite felaktiga associationer. Det är väl snarare att betraktas som en höjd. Sluttningarna är också flackare än vad jag förväntat mig, och det är svårt att förstå att Caesar ansåg att staden endast kunde betvingas genom belägring. På hans tid var sluttningarna dock säkerligen betydligt brantare, för ett par årtusenden av jorderosion, kultiverande av landet och bebyggelse har naturligtvis haft en utjämnande effekt.

När man står på toppen av Mont Auxois och låter blicken vandra runt i de olika väderstrecken är det inget som tyder på att ett av världshistoriens mest kända slag utspelades i dessa områden. Inte ens när man mer koncentrerat spanar ut över Plaine des Laumes, slätten nedanför i väster, och Mont Rea i nordväst, där de häftigaste striderna utkämpades, får man någon förnimmelse av slaget. Det är över huvud taget svårt att leva sig in i hur det en gång i tiden såg ut. På bergets västra sluttning ligger numera ett litet samhälle, och Plaine des Laumes inhyser också en mindre stad och genomkorsas av vägar i alla riktningar. Antiken gör sig dock påmind, för på toppen av Mont Auxois finns ruiner av den bebyggelse som växte fram när området blivit romerskt. Staden kom att blomstra i flera hundra år och man kan se tydliga rester av en teater, ett forum, bostadshus och andra byggnader.

Från området med de gamla ruinerna vandrar jag bort till den stora staty föreställande Vercingetorix som Napoleon III lät resa på 1860-talet för att hedra honom. Napoleon III var dock framför allt en stor beundrare av Caesar och skrev också en biografi om honom, vilket kanske också var ett medel för att legitimera sin egen maktställning. Det var också Napoleon III som lät utföra de första utgrävningarna vid Alesia och Gergovia. Efter det obligatoriska besöket till statyn, beger jag mig nerför sluttningarna till Plaine des Laumes för att besöka det museum som byggts där för att skildra slaget. Museet ligger strax hitom, från Alesia sett, där romarnas försvarslinjer löpte över slätten. Museet är litet men innehåller en välgjord utställning om slaget och Napoleon IIIs utgrävningar, och är väl värt ett besök.

Om Alesia var en liten besvikelse är upplevelsen när jag står uppe på platån på berget där Gergovia låg desto starkare. Åter igen är sluttningarna inte så branta som jag förväntat mig, även om det trots allt sluttar ganska bra neröver på bergets sydsida där romarna genomförde sitt anfall. Det är kanske inte heller denna gång så mycket till berg med svenska mått mätt, men utsikten är milsvid och hänförande och även den som inte är historieintresserad bör kunna få utbyte av ett besök. Här gör sig slaget också betydligt mer handgripligen påmint. Resterna av den mur som skyddade Gergovia är tydligt synlig och på ett ställe helt blottlagd genom arkeologiska utgrävningar. Det finns också gott om lämningar av andra byggnadsverk från antiken på platån.

När man ser resterna av muren och arkeologernas skisserade rekonstruktioner kan man förstå att Caesars soldater inte behövde stormstegar för att ta sig upp. Den var inte särskilt hög och hade ganska grov struktur. Caesar nämner ju att tre soldater hjälpte en centurion upp på muren, och att galliska kvinnor lät sig sänkas ner, hängande i armarna, till de romerska soldaterna för att försöka få dem att skona kvinnor och barn. Andra kvinnor hängde ut över murkrönet, blottade sina bröst och bad om nåd. Fundamentet efter den västra porten har arkeologerna blottlagt, och där har de också hittat en spets från stor pil som skjutits iväg av en s.k. skorpion. Läget för den port som låg lite längre österut är också klart synlig som ett snedställt hack i resterna av muren.

Står man på muren kan man blicka söderut ner mot Roche Blanche, den höjd där romarnas lilla läger var beläget. Namnet kommer sig av ett lodrätt vitaktigt stup som är vänt mot söder. Det stora lägret, som låg längre österut, och de diken och skyddsramper som löpte till det lilla lägret får man däremot mana fram med fantasins hjälp. Härifrån ser man alltså hela området för slaget och tillsammans med Caesars redogörelse får man nog en så god bild av ett antikt slag som man någonsin kan få. Avståndet ner till Roche Blanche, varifrån anfallet inleddes, är inte långt och kanske kan man förstå att romarna lyckades ta sig ända fram till muren innan gallerna upptäckte vad som höll på att ske. Caesar hade ju genomfört en skenmanöver, vilket gjort att Vercingetorix koncentrerat huvuddelen av sina trupper till ett område strax väster om Gergovia. Det var inte första gången gallerna blev offer för romarnas krigslister, men i slutändan slogs romarna denna gång tillbaka med stor manspillan som följd. Detta var det enda slag som Caesar inte vann i Gallien när han själv förde befälet. Ett besök på platsen gör att det känns som att åtminstone vissa frågetecken rätats ut.